sanningen och inget annat än sanningen?

Drottningen av undvikande

2012-02-10T02:34:00.000-08:00

Fy fan vad bra jag är på att skjuta upp och undvika saker. Tänk om man kunde tjäna pengar på det? Jag hade blivit rik. Och jag hade kunnat jobba tills jag var 75, som kära Reinfeldt tycker. Och vilken pension sen...

Sjukt jobbigt allt ska vara idag. Tenta, here we come?

Jorå såatte.

Fatshionistas

2012-02-09T01:57:00.000-08:00

Jag älskar kläder. Och skor. Jag skulle kunna fylla hela min boyta med dessa (och jag är på god väg). Lookbook.nu har alltid varit en underbar upplevelse för mig, men samtidigt jobbig för att det fokuseras så mycket på kroppen och hur den ser ut. Sidan går ju ut på att visa upp sina kläder/sin stil och sedan bli "hypad". Ju fler hypes du får, ju mer syns du på hemsidan. Man kan ju se det som en popularitetstävling, och i många fall blir det säkert så, men för mig har hemsidan blivit något mycket större. För nu har äntligen alla fatshionistas börjat ta plats!

Och fan vad snygga de är.

ODR hittar ni här.

Georgina's blog.

Audrey's lookbook.

Kurviga dansare

2012-02-08T11:00:00.000-08:00

Jag som själv är en ganska kurvig (bred, tjock, rund, whatever du vill kalla det) blir så glad av människor som totalt struntar i samhällets regler om hur vi ska se ut och vara för att få göra vissa saker. Jag älskar att dansa. Jag älskar stora tjejer som dansar. Och Megan Carter är så fantastisk att hennes dans bara får mig att gråta.

Skoporr

2012-02-08T10:23:00.000-08:00

Det hela är Elisabeths fel. Hon skickade mig ett par länkar på facebook och sedan dess har jag inte kunnat slita mig från brandos.se. Skit också. Varför är man inte rik?

Poetic Licence: Backlash från Brandos.se

Perfect: Dorothy från Brandos.se

Tom Joule: Emiley från Brandos.se

Menbur: Lurida från Brandos.se

Vagabond: Aida från Brandos.se

Kill me. Eller ge mig en jävla massa pengar.

Ångesten

2012-02-07T12:58:00.000-08:00

Jag har en sjukt dålig kväll. Ångestig och lätt-irriterad. Vill bara försvinna och få slippa tänka.

Det här med ångest är ganska tricky; vissa dagar kan vara jättetuffa och man tar sig igenom dem med bravur, andra dagar kan vara hur bra som helst och sen pang bom så har man supermycket knutar i magen och tårar i ögonen. Tyngden över bröstet gör att man inte kan andas. Tankarna virvlar och far. Allt är extra tufft, motigt och jobbigt. Även sånt som var lätt igår.

Det måste få finnas sånna här dagar då ångesten bara får frispel och man inte pallar. Det känns som om man är riktigt jävla sjuk ibland, som om man måste ta ledigt för att inte kola av. Man glömmer lisom bort att ångesten i sig inte är livsfarlig.

Jag orkar inte allt. Jag klarar inte allt. Punkt.

Snö

2012-02-02T08:43:00.001-08:00

Min hund är för liten, han blir uppäten av snön.

Published with Blogger-droid v2.0.4

Snömonster

2012-02-02T03:59:00.000-08:00

Tvingade ut en mamma och två små hundar på promenad i snön idag. Det bara snöar och snöar. Helt galet! Vi såg ut som snömonster allihopa. Vincent är fortfarande skeptisk till promenader och koppel, men det är mycket roligare om storasyster Bella är med.

När man kommer in är han bara en ynklig liten ärta som det är väldigt synd om. Man måste sitta i knät och gärna gny lite grann. Han är ett litet charmtroll och aktar jag mig inte kommer han bli hemskt bortskämd.

Följ min blogg med Bloglovin

Vincent

2012-01-30T13:11:00.000-08:00

I mitt liv har det ramlat in en ny kamrat. Han heter Vincent och han är en liten, liten Chihuahua/Chinese crested.

Inte förrän idag har jag väl egentligen lugnat ner mig så pass att jag kunnat slappna av i hans sällskap. Har varit rädd för att saker ska hända när han sprungit omkring, att jag skulle vara en dålig matte och så vidare. Mycket har snurrat i mitt huvud (en del tankar som har fått mig att inse vissa saker klarare), men viktigast av allt så har jag lärt mig att släppa lite på kontrollen. Om så bara en microdel i taget.

Man kan inte förutse alla kisspölar. Man kan inte göra rätt hela tiden. Men man kan njuta av den lilla krabatens sällskap.

Han är en livlig liten pojke. Fruktansvärt envis (som sin matte). Han tycker inte om koppel, men springer gärna lös i trädgården och äter på alla pinnar och växter. Han är väldigt kärleksfull och tycker inte om när matte koncentrerar sig på annat än honom (t.ex datorer och böcker).

Fortsätt simma, som Doris säger

2012-01-30T01:03:00.000-08:00

Jag är inte perfekt. Jag kommer aldrig bli perfekt. Ingen kräver att jag ska vara perfekt. Men jag vill vara perfekt.

Det är en ytterst dum målsättning som aldrig kommer uppnås, för hur man än gör så är man aldrig nöjd. Allt kan vara hur fint som helst, men man ser inte skogen för träden.

Såhär är det:

Jag är tjock (och jag använder ordet tjock i ett försök att avdramatisera det).
Jag är omotiverad och lat.
Jag är skygg och tillbakadragen.
Jag ser hellre på film, ensam, än att gå utanför huset.
Jag har skyhöga krav på mig själv.
Jag slappnar i stort sett aldrig av.

Det är okej.

Livet är såhär och det är dags att acceptera det. Anledningen till att jag mår så dåligt just nu är att jag är mitt uppe i att acceptera alla mina brister och fel, och det är ju egentligen en bra sak. Jag fösrsöker hantera det. Jag försöker ta tag i nåt som är stort och obehagligt.

Jag applåderar mig själv. För varför skulle jag inte det?

Onwards and upwards.

NaNoWriMo

2011-11-08T03:02:00.000-08:00

NaNoWriMo (National Novel Writing Month) äter upp mitt liv.

För er som inte vet vad NaNo är:

Det är en totalt galen och ambitiös utmaning som går ut på att du ska skriva 50.000 ord på en månad.
Inga krav på perfektion.
Inga krav på en sammanhängande plot.
Bara skriv.

Det här är mitt tredje år. Jag har aldrig lyckats komma över 20.000 ord innan. Gissa om jag kämpar hårdare än hårdast i år.

Önska mig lycka till!

Framsteg

2011-10-26T14:51:00.000-07:00

Det är inte klokt vad man kan lyckas med på några veckor. Om man har hjälp av en Rasmus och en pappa förstås!

Chocolat. Pour vous.

2011-10-26T02:28:00.000-07:00

Medic Eugene Roe

By Bastogned

Ambivalent

2011-10-23T10:44:00.000-07:00

Ibland blir jag bara så sjukt frustrerad och ledsen över att jag inte vet hur världen fungerar. Det finns ingen som kan berätta för mig hur jag ska göra för att klara mig igenom all skit som jag dagligen vadar i. Och det är tungt.

Jag distanserar mig från andra människor för att jag är för rädd för att vara nära. Men jag vill ju så väldigt gärna vara nära. Jag är ambivalens i mänsklig form. Tvåtydighet med ben.

Det allra, allra svåraste jag vet är att be om hjälp. Särskilt när jag verkligen behöver den.

Emma Stone

2011-10-23T08:34:00.000-07:00

Härskarinnan av mitt hjärta.

Lycka på en pinne

2011-10-08T09:21:00.001-07:00

Böcker på posten = lycka.

Mina små troll

2011-10-05T04:35:00.000-07:00

Inte för att skryta, men man har ju världens bästa småkusiner.

Idag kom de på överaskningsbesök och jag blev så glad, så glad. Finaste små knotten i världen.

Kaffe och solvärme

2011-10-04T04:22:00.001-07:00

Man får passa på att uppdatera lite när man hittar wifi, eftersom hemmet för tillfället är en internetfri zon.

Bestämmer att denna dag är dedikerad till kaffe och solvärme.

Energi

2011-10-01T04:23:00.000-07:00

Skördefest på ön. Det betyder mycket folk på samma ställe. Det betyder hög ljudnivå. Det betyder påverkade människor. Det betyder en helt mentalt och fysiskt utmattad jag.

Ibland blir jag överrumplad av tanken: Varför utsätter jag mig för sånt här när det ändå inte ger mig något tillbaka? Att ge sig ut i folkvimlet gör mig bara otroligt trött, arg och allmänt besviken på mänskligheten i övrigt. Folk är otrevliga, högljudda och bryr sig inte det minsta om hur de beter sig mot andra.

Alla de här känslorna gör det svårt att hantera verkligheten. Men om jag bara får vila upp mig lite, måla, skriva och lyssna på musik, så är jag redo att ge mig ut igen. Det krävs energi.

"My head is currently a horrible place to be."

Skedteorin

2011-09-30T01:38:00.000-07:00

Har du läst Skedteorin av Christine Miserandino någon gång? Det är en genialisk teori för att lyckas förklara för andra hur det är att ha ett "osynligt" handikapp. Christine Miserandino lever med lupus och berättar på ett helt fenomenalt sätt hur det är att behöva planera hela sin dag runt sin sjukdom för att orka med.

Om du inte har läst den än, så borde du göra det nu. Om inte annat så känner man sig som en kämpe när man inser att man faktiskt jobbar hårt för att orka med det lilla man orkar.

Kortis

2011-09-29T12:17:00.000-07:00

Sen jag kom hem från dagens utflykt har jag varit både ett knyte av energi och trött som få. Orkar inte göra så mycket mer idag förutom att krypa ner i min säng och läsa senaste numret av Allt om Historia. Är inte det lycka, så säg?

Idag har det dock talats om mod, att känna sig misslyckad och om att börja på sjukgymnastik. Jag bearbetar gärna allt en annan dag om jag kan få slippa, tack.

Vi få, vi lyckliga få, vi bröder alla

2011-09-28T07:39:00.000-07:00

Mitt krigs- och soldat-intresse har väl alltid funnits här. När pappa berättade om sin tid i lumpen lyssnade jag alltid lite extra noga; fascinerad. Det är någonting med soldater som är otroligt speciellt för mig. Kanske är det så att man kan dra paralleller mellan soldater och superhjältar (som jag är minst lika intresserad av)? Vanliga människor som gör extraordinära saker.

Darrel "Shifty" Powers, William "Wild Bill" Guarnere, Edward "Babe" Heffron
och Major Richard Winters vid en fallen kamrats grav i Bastogne.

Det var inte förrän jag hittade Band of Brothers som intresset kickade igång på allvar (med översvallande kraft). Jag började sluka allting som hade med serien att göra. Jag köpte alla böcker och sträck-läste dem. Jag sökte information om veteranerna på nätet och grät lyckliga tårar när många av dem faktiskt fortfarande var vid liv. Jag kärade ner mig i skådespelarna som verkligen är genuint underbara människor, och som fortfarande är extremt stolta över att de fick chansen att visa sin respekt till veteranerna och deras livsöden. Jag skrev artiklar och texter om dem. Jag överöste forum med frågor och hittade människor i exakt samma båt som jag; överförtjusta och besatta.

Längs upp: 101st Airborne Division,
och nedanför: skådespelarna som spelade dem.

Det kommer aldrig, aldrig, finnas män som dessa igen. De var bara pojkar, knappt äldre än mig och vissa yngre, när de gav sig ut för att försvara världen. Om jag ens åstadkommer en hundradel av det som de har gjort, så kommer jag känna mig nöjd med mitt liv.

Intresset har bara växt och fögrenat sig sen dess. Vietnamkriget, Första världskriget, Afghanistankrigen (Operation Enduring Freedom), Irakkriget (Operation Iraqi Freedom) och så vidare. Det är inte som om det finns ett underskott av konflikter i världen, så jag har mycket kvar att läsa om.

Soldathjärta

2011-09-28T03:36:00.000-07:00

We few, we happy few, we band of brothers;

For he to-day that sheds his blood with me

Shall be my brother.

- Henry V

Folkskygg

2011-09-26T12:34:00.000-07:00

Det är något extremt avkopplande med att sitta mitt på den hektiska tågstationen och bara skriva. Jag känner mig lugnare där än jag gör någon annanstans. Det är egentligen ganska konstigt med tanke på min allmänna folkskygghet, men alldeles sant.

Jag gillar att betrakta. Att på tryggt avstånd se hur folk beter sig mot varandra och lyssna på deras konversationer. Man kan fantisera ihop en hel livshistoria endast genom att se på deras kläder, deras gångstil och sättet de talar på. Som en människa som älskar att skriva är det speciellt viktigt med tanke på att karaktärerna man skriver om behöver verkliga och trovärdiga egenskaper och drag. Den mesta av inspirationen kommer från andra källor, men det är väldigt viktigt för mig att lägga karaktärsdrag på minnet.

Ibland funderar jag på att skriva något med ångestsjukdomar och psykisk ohälsa i fokus. Det finns så mycket felaktiga uppfattningar och fördomar om just detta. Mest, misstänker jag, för att ingen pratar om sånt. Det är inte ett accepterat samtalsämne, inget man låtsas om. Jag vill att det jag har gått igenom och upplevt i livet ska ha någon slags mening. Att de ska kunna hjälpa någon annan att förstå. Men vart börjar man? Och hur?

Tredje stjärnan till höger

2011-09-25T15:26:00.000-07:00

Jag såg just färdigt på en helt otroligt vacker film kallad Third Star. Den handlar om 29 år gamla James som är sjuk i cancer och vet att han inte kommer fylla 30. Med sina tre bästa vänner åker de på en sista resa tillsammans genom Englands landskap. Slutmålet är James favoritplats, en undangömd och svårtillgänglig strand.

Det är väldigt starka känslor och ibland blir det nästan obehagligt. James vänner är i olika stadium av acceptans och hanterar situationen på helt olika sätt. Det absolut vackraste i filmen är deras extremt stora kärlek till varandra; en kärlek som lätt glöms bort i vardagen med som ändå alltid finns där. Det känns ända ner i maggropen när man ser på den här filmen.

Som den filmälskare jag är får den höga poäng. Underbar historia. Vacker scenografi. Fantastiska skådespelare. Otroligt (förkrossande) slut.

Känslomaraton

2011-09-24T14:16:00.000-07:00

Idag har varit en modig dag.

Jag och mamma åkte in till staden för att gå på Stickfestival. Jag höll i en workshop i amigurumi och mamma sålde garn. Det var garn överallt. Kändes ganska bra, måste jag säga.

Jag får ofta höra att jag ser lugn ut. Ingen riktigt tror på mig när jag förklarar hur det känns på insidan när jag är stressad eller har ångest, för det syns inte på utsidan. I alla fall inte för ett otränat öga. Jag tror jag har övat på att sätta på mig en mask när jag får panik. Det är inte okej att visa när man mår dåligt, man måste gömma alla negativa känslor. På senare tiden har jag förstått exakt hur duktig skådis jag kan vara.

Det var tufft idag att inte vända om och springa när workshopen började närma sig. Det handlar ju om att stå framför människor och förmedla kunskap. Det handlar om att bli bedömd för det man kan (eller inte kan) och det är fruktansvärt obehagligt. Men på något vis tog jag mig igenom det utan att få panik. Jag klarade det.

Men nu är jag helt slut. Det tar helt otroligt mycket på krafterna att vara bland så mycket folk. Alla intryck, allt oväsen och all koncentration som går åt; batterierna laddas ur.

Jag behöver sova nu, för det känns lite som om någon tvingat mig att springa ett maraton idag.

21 år i staden

2011-09-23T22:11:00.000-07:00

Idag har gått fort. Jag vet inte riktigt vad timmarna tog vägen, om jag ska vara ärlig. Den mesta av tiden har jag ägnat åt att städa det utrymme som ska bli min lägenhet.

Jag är 21 år gammal och bor fortfarande hemma hos mor och far. Vissa skulle kanske skämmas för att säga det, men jag har slutat bry mig. Ibland önskar jag dock att jag hade något eget där jag kunde stänga om mig och lyssna på musik på högsta volym utan att behöva känna att jag stör någon. Ett ställe som är mitt, och bara mitt, där jag kan sprida ut mig och sätta min egen personliga prägel.

Den största anledningen till att jag fortfarande bor hemma är för att jag inte orkar jobba. Ångesten och depressionerna har alltid satt käppar i hjulet för mig. Innan den här sommaren har jag inte jobbat någonting alls. Utan jobb, inga pengar. Inga pengar, ingen lägenhet.

Vi började diskutera på skoj att jag skulle renovera garaget och det lilla rummet som ligger bredvid till en egen lägenhet. Men idén liksom växte och växte tills jag faktiskt började ta den på allvar. Pengarna som jag kämpat ihop i sommar ska användas för att köpa byggmaterialet som behövs. Och renoveringen? Ja, det mesta ska jag stå för själv, med hjälp av min systers extremt byggkunniga man och pappa. Om pengarna räcker vet jag inte. Men jag är beredd att snåla.

Det här känns otroligt spännande. Och ganska stort. På söndag ska jag nog kidnappa syrrans man och shoppa material.

Från början?

2011-09-22T14:40:00.000-07:00

Det är svårt att veta vart man ska börja någonstans. För vad är "början" egentligen? Dagen man föddes? Dagen då man blev till? Det första minnet? Ordet "början" är dessutom ett ord som blir mer och mer innehållslöst ju fler gånger man upprepar det.

När uppstår en psykisk åkomma? Föds man med den? Växer den sig starkare för varje år? Är det föräldrarnas fel? Mitt? Eller ditt? Så många frågor; så många möjliga svar.

Idag börjar jag skriva. Idag börjar jag att besvara alla min frågor, en bokstav i taget.